Jag har stängt av mig själv från internet hemma. En liten plastbit intryckt i nätverksuttaget i hallen, nyckeln som krävs för att ta bort den bortlämnad med strikta instruktioner för dess återlämnande. Jag har försökt liknande saker tidigare, bland annat tagit med mig routern till jobbet och låtit den ligga i ett skåp där. Men det går att surfa med en nätverkskabel sittandes på golvet i hallen också, det är mest en fråga om hur uttråkad man är och hur instängd man känner sig.

Sedan tidigare har jag också låst ner min telefon. Utan en kod, som också den ligger i händerna hos någon annan, kan jag inte surfa eller installera nya appar. I och med att jag rensat bort alla social media ifrån den så har dess plats i mitt liv kraftigt minskat. Spotify, Swish, BankID och dylika nytto-appar finns såklart kvar men till kommunikation sett är det SMS, iMessage och Telegram som kvarstår.

Varför har jag känt mig nödgad att ta till dessa i mångas ögon kanske rätt överdrivna tilltag? För att jag inte har känt mig i kontroll över mig själv, jag har känt mitt liv rinna mellan mina fingrar och ersatts med timtals av innehållslös underhållning, jag har saknat något riktigt och konkret.

Vad hände med att ha tråkigt egentligen? Det är nästan svårt idag att ha det. Youtube är sprängfyllt med videos och nya som laddas upp varje sekund. Netflix producerar serier och filmer i en takt jag omöjligt kan hänga med i. Innehåll på internet är att se som oändligt. Att ha tråkigt idag blir ett aktivt val där man tillåter sig att för stunden stänga av, men i en värld där det konstanta bruset av allt omkring oss är så genomträngande och så högt är det som att det så ofta behövs något, bara något litet, kanske en stunds skrollande på Instagram, en timmes slö surf, ett par videos på tuben, för att få hjärnan att kunna stänga ute det hela. Döda brus med mer brus.

Konstigt också hur så mycket av det jag konsumerar på nätet verkar så jävla innehållslöst. Som en fadd skål sockersöt sörja utan några riktiga näringsämnen men smaksatt precis sådär för att så många som möjligt skall söka sig till det. Likriktat, kommersialiserat. Har det alltid varit så? Jag vill minnas en tid internet var spännande, intressant och innehållsrikt. Då var och varannan hade sin egen hemsida uppslängd någonstans om sin lilla hobby, husdjur, familj eller plats på jorden. Möjligheterna att få en inblick av någon helt okänds liv och tankar från andra sidan planeten fanns överallt. Idag finns nära nog bara Facebook eller någon annan av de stora plattformarna och där finns bara gamla opersonliga tugg, dag in och dag ut.

Överallt är vi också övervakade, allt skall spåras för att maximera den vinst som kan göras på mig som användare. Alla dessa godkännanden om kakor och annonser som måste besvaras på varenda jäkla sida. En bra sak i sig, att valet finns hos oss. Men har ni någonsin funderat på varför det där behövs, vad tjänar alla dessa kakor till? Nära nog allena för att hålla koll på vad vi gör och det nära nog endast för att kunna bättre rikta oss reklam. Göra en slant på oss. En liten del handlar om att hantera inloggningar och faktisk funktionalitet på sidan i sig men det drunknar nära nog i resten.

Jag vill tillbaka till ett enklare internet, något som inte genomsyrar hela min tillvaro. Jag vill inte längre alltid vara uppkopplad, alltid ha det på en skärm nära intill. Min telefon får fortsätta vara låst, mitt nätverksuttag är igenpluggat. Vi får se om jag hittar igen den där tristessen och om den leder till den kreativitet jag hoppas på. Det har gått fyra dagar och jag har nog spenderat lika mycket tid ute på fot i stan som två ”vanliga” veckor. Om det håller i sig visar sig, men jag tycker mig kunna känna mig mer i nuet, kunna tydligare höra mina egna tankar.

Men jag vill fortfarande uttrycka mig, ta plats på något vis, där ute i etern. Så jag tog och skapade den här hemsidan. Enklast kod möjlig, inga kakor, inga anrop alls till någon extern hemmahörande part. Ett steg tillbaka i tiden, till hur internet var när det var för användarna av det främst och inte för andra att tjäna pengar på.